Prövning av talmannens förslag till statsminister
Sammanfattning
Debatten är ny och har ingen sammanfattning än. Den kommer snart.
TALMANNEN
Riksdagen ska enligt 6 kap. 4 § andra stycket regeringsformen pröva ett förslag till ny statsminister inom fyra dagar. Förslaget ska enligt 11 kap. 3 § andra stycket riksdagsordningen bordläggas två gånger.
Jag lämnade tisdagen den 13 oktober förslaget att Magdalena Andersson (S) ska utses till statsminister i en socialdemokratisk enpartiregering. Förslaget har bordlagts två gånger och ska prövas vid dagens sammanträde.
Mattias Karlsson (M)
Herr talman! Sverige befinner sig i ett parlamentariskt läge som ställer stora krav och innebär ett stort ansvarstagande från samtliga partier i denna kammare. Väljarna har sagt sitt, och nu har de valt sina företrädare till Sveriges riksdag. Nu är det vår uppgift att förvalta deras förtroende och se till att Sverige får en regering som har förutsättningar att styra landet. Det är inte alltid en enkel uppgift; det vet vi av egen erfarenhet. Men demokratin förutsätter inte att väljarna levererar enkla valresultat. Den förutsätter att vi som har fått deras förtroende förmår att hantera de resultat som väljarna faktiskt har gett oss.
Herr talman! Det finns en omständighet i regeringsbildningen som förtjänar att särskilt uppmärksammas. Fyra partier i Sveriges riksdag som tillsammans representerar 176 mandat, alltså en majoritet av riksdagens ledamöter, har uttryckt att de vill se Magdalena Andersson som Sveriges statsminister. Låt oss stanna vid det ett ögonblick: Fyra partier, 176 mandat, en majoritet av Sveriges riksdag. Alla fyra partier har pekat ut samma person som sin statsministerkandidat. Ändå står vi här i dag inför en omröstning där Magdalena Andersson själv har konstaterat att hon saknar förutsättningar att bli vald. Det är naturligtvis oerhört anmärkningsvärt. Det är inte bristen på mandat som hindrar Magdalena Andersson från att bli statsminister, utan det är bristen på enighet bland de partier som säger sig vilja ha henne.
Herr talman! Det som gör den uppkomna situationen särskilt anmärkningsvärd är att den knappast kan beskrivas som oförutsedd. Långt innan valet stod det klart att ett av de mest sannolika utfallen var just det vi ser nu, nämligen att Socialdemokraterna skulle behöva samla stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet för att Magdalena Andersson skulle kunna bli statsminister. Ändå gick Magdalena Andersson till val utan att ge väljarna tydliga besked om hur dessa partier skulle kunna enas om att regera Sverige. I stället fick vi höra att Sverige behövde en stark statsminister och att regeringsfrågan skulle lösas efter valet.
Men regeringsfrågan är inte en detalj som man kan skjuta framför sig, utan det är en av demokratins mest grundläggande frågor. Väljarna har rätt att veta inte bara vem som vill bli statsminister utan också hur den personen avser att samla stöd för att styra landet. Det går naturligtvis att förstå varför det var politiskt bekvämt att undvika de svåra beskeden före valet, men det som kan framstå som valtaktiskt fördelaktigt under en valrörelse riskerar att bli ett betydligt större problem när rösterna väl är räknade. Och det är precis där vi befinner oss i dag.
Sverige har hamnat i en svår parlamentarisk situation; inte därför att väljarna har gjort något fel utan därför att de partier som säger sig vilja bilda regering inte har lyckats förbereda och förankra ett gemensamt regeringsalternativ. Att vilja bli statsminister är en sak. Att ha förberett sig för att kunna regera är en annan sak.
Herr talman! Vi moderater har stor respekt för att regeringsbildningar kan vara komplicerade. Att samla partier med olika politiska utgångspunkter kring en gemensam regeringspolitik kräver både tålamod, kompromissvilja och ansvarstagande. Det vet vi av egen erfarenhet. Men jag tycker ändå att det väcker berättigade frågor.
Har de fyra partierna som tillsammans har en majoritet i denna kammare verkligen uttömt möjligheterna att bilda den regering som de själva säger sig vilja se? Har man fullt ut prövat möjligheterna att komma överens? Eller är det så att viljan att få makten är större än viljan att komma överens om hur den ska användas? Det här är frågor som de fyra partierna behöver besvara, inte minst inför sina egna väljare.
Ett valresultat förpliktar. Den som tillsammans med andra partier har majoritet i Sveriges riksdag har också ett särskilt ansvar att seriöst pröva möjligheterna att omsätta den majoriteten i ett fungerande regeringsalternativ.
Herr talman! En statsministeromröstning handlar naturligtvis om vem som ska leda Sveriges regering, men den handlar också om något större. Det handlar om förmågan att skapa stabilitet, möjligheten att samla stöd för nödvändiga beslut och ytterst om Sveriges förmåga att möta de utmaningar som ligger framför oss.
Sverige behöver en regering som kan ta ansvar för ekonomin, tryggheten, välfärden och vår säkerhet i en orolig omvärld. Det handlar om en regering som kan fatta beslut, genomföra reformer och ta ansvar också när besluten är svåra. Det räcker därför inte att fyra partier är överens om vem de vill se som statsminister utan de måste också kunna enas om förutsättningarna för att den personen ska kunna regera. Det är skillnad mellan en matematisk majoritet och ett fungerande regeringsunderlag. Den skillnaden har blivit mycket tydlig under de senaste veckorna.
Herr talman! Moderaterna har respekt för den process som talmannen nu leder, och vi har också respekt för att Magdalena Andersson har fått möjligheten att undersöka förutsättningarna för att bilda regering. Det är en naturlig följd av det parlamentariska läget. Nu har hon själv konstaterat att hon inte har lyckats samla det stöd som krävs, och det är ett besked som måste tas på allvar. Samtidigt kan vi inte bortse från att det fortfarande finns fyra partier som tillsammans har 176 mandat och som har pekat ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat. Jag tycker därför att det är rimligt att förvänta sig att dessa partier också tar ansvar för den situation som har uppstått.
Herr talman! Moderaterna gick till val med en tydlig politisk inriktning och en ambition att fortsätta ta ansvar för Sverige. Vi gjorde ett starkt val och fick ett ökat stöd från väljarna, men vi har också varit tydliga med att respektera det parlamentariska läge som uppstod efter valet. Vi har inte majoritet för det regeringsalternativ som vi gick till val på, men det förändrar inte vår övertygelse om vilken politik Sverige behöver.
Detta innebär att vi, precis som alla andra partier, måste förhålla oss till verkligheten i denna kammare. Men om det skulle visa sig att andra regeringsalternativ inte kan samla tillräckligt stöd och partier ger nya besked som möjliggör en regering på vår sida är vi givetvis beredda att konstruktivt medverka till att pröva andra vägar framåt. Vårt ansvar är nämligen inte begränsat till det egna partiets intressen; vårt ansvar gäller Sverige.
Herr talman! Sverige behöver en regering, en regering som har förutsättningar att regera och som kan samla stöd för sin politik, ta ansvar för landets framtid och möta de stora utmaningar som väntar. Men framför allt behöver Sverige en regering som kan lösa Sveriges problem, en regering som kan stärka tryggheten, skapa förutsättningar för fler jobb och växande företag, förbättra skolan och värna vår gemensamma välfärd, en regering som inte nöjer sig med att förvalta det Sverige vi har utan som har ambitionen att bygga det Sverige vi vill ha – ett Sverige som är världens bästa land att leva i, ett land där människor kan känna trygghet, framtidstro och frihet att forma sitt eget liv och där det inte spelar någon roll varifrån du kommer utan vart du är på väg.
Det är denna politiska inriktning Moderaterna står för, och därför kan vi i dag inte ställa oss bakom Magdalena Andersson som Sveriges statsminister.
Herr talman! Den moderata riksdagsgruppen kommer därför att rösta nej till talmannens förslag att utse Magdalena Andersson till statsminister.
I detta anförande instämde Dennis Alvdén, Lars Beckman, Lotta Björklund, Crister Carlsson, John E. Weinerhall, Mats Green, Gustaf Göthberg, Annelie Hastig Olsson, Marie-Louise Hänel Sandström, Caroline Högström, David Josefsson, Fredrik Kärrholm, Joanna Lewerentz, Josefin Malmqvist, Marie Nicholson, Ulrik Nilsson, Peter Ollén, Erik Ottoson, Thomas Ragnarsson, Tony Rahm, Johanna Rantsi, Magnus Resare, Adam Reuterskiöld, Oliver Rosengren, Mats Sander, Maria Stockhaus, Viktor Wärnick och Boriana Åberg (alla M)
Lena Hallengren (S)
Herr talman, åhörare och riksdagskollegor! För lite drygt en månad sedan gick svenska folket till val. Över 6,8 miljoner röster lämnades. Närmare 85 procent av alla röstberättigade i Sverige deltog i de allmänna valen. Nu har vi som bekant ett valresultat, och för första gången på 32 år har en sittande regering röstats bort av väljarna efter bara en mandatperiod. Svenska folket har röstat för en ny riktning.
Slutsatsen av valresultatet och läget i landet är att det behövs en regering som kan ta Sverige framåt, en regering som ser till att vi få fart på tillväxten och pressar tillbaka den höga arbetslösheten genom att betrakta klimatomställningen som en möjlighet för Sverige att både minska utsläppen och bli rikare och starkare, en regering som säkrar bra skola, sjukvård och äldreomsorg i hela landet, en regering som skapar bättre förutsättningar att leva ett gott liv på landsbygden och i storstäderna, i bruksorterna och i förorterna, en regering som driver en rimlig migrationspolitik och stoppar de orättvisa tonårsutvisningarna, en regering som ser till att varje landsända räknas och att varenda medborgare räknas.
Den som har förutsättningar att bilda en sådan regering är Magdalena Andersson.
Samtidigt innebär valresultatet att vi har ett komplicerat parlamentariskt läge. Åtta partier har gått till val som enskilda partier med olika politiska plattformar och ställningstaganden. I Sverige har vi inte ett tvåpartisystem. Vi har ett parlamentariskt demokratiskt system där det är väljarna som bestämmer förutsättningarna för majoritetsförhållandena i riksdagen. Det är ingenting konstigt. Det är inte onaturligt. Det är ingen kris för demokratin. Men det ställer krav på oss som sitter i denna kammare.
Det finns låsningar till höger och till vänster som i alla fall i nuläget försvårar möjligheterna att få en ny regering på plats. Vägen framåt kommer att kräva att tidigare ställningstaganden omprövas, av den enkla anledningen att inget parti har fått egen majoritet. Ingen kan därför få exakt som de vill, utan alla behöver vara beredda att ge och ta för att Sverige ska få en handlingskraftig regering. Det kommer inte att vara enkelt, men det är nödvändigt för att vi ska få en ny regering på plats. Svenska folket förväntar sig att vi på ett ansvarsfullt och konstruktivt sätt ska kunna arbeta med det valresultat som de har givit oss.
Herr talman! De senaste veckorna har det förts en lång rad konstruktiva samtal mellan flera av riksdagens partier. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har tillsammans arbetat för att säkra en majoritet i riksdagens utskott och för att nya utskottspresidier ska komma på plats, och vi har tagit gemensamma politiska initiativ, bland annat för att stoppa de orättvisa tonårsutvisningarna. Det har även genomförts möten på flera politiska nivåer som har varit bra och framåtsyftande, vilket är bra. Men trots de positiva rörelserna framåt saknas det i nuläget förutsättningar för att bilda en regering som tolereras av riksdagen – precis som Magdalena Andersson meddelade när hon slutrapporterade sitt sonderingsuppdrag till talmannen häromdagen.
I enlighet med den tidsplan som talmannen har ställt upp har riksdagen i dag att ta ställning till förslaget om att utse Magdalena Andersson till Sveriges statsminister.
Enligt konstitutionell praxis ska den som prövas som statsminister ange med vilket eller vilka partier som regeringen ska bildas. Eftersom det inte finns en överenskommelse mellan partierna blir vårt alternativ att det förslag som i dag prövas är en regering som enbart består av Socialdemokraterna – även om det inte går att nog understryka att det inte är för en sådan regering som samtalen har förts de senaste veckorna.
Den här omröstningen kommer som förväntat att landa i att förslaget inte går igenom och att processen går vidare.
Herr talman! Den socialdemokratiska riksdagsgruppen kommer att rösta ja till förslaget att utse Magdalena Andersson till statsminister.
Vår förhoppning är att vi efter den här omröstningen kan fortsätta att röra oss framåt i processen, så att Sverige kan få en ny regering för en ny politisk riktning.
I detta anförande instämde Sanna Backeskog, Denis Begic, Teresa Carvalho, Peter Hultqvist, Magnus Johansson, Mattias Jonsson, Gustaf Lantz, Malin Larsson, Patrik Lundqvist, Leif Nysmed, Marie Olsson, Samuel Pettersson, Azadeh Rojhan, Anna-Caren Sätherberg, Peter Söderström, Mathias Tegnér och Andrine Winther (alla S).
Lina Nordquist (L)
Herr talman! Fyra partier till vänster bad inför valet om väljarnas stöd för att stötta en socialdemokratisk statsminister. Efter valet utropade sig Magdalena Andersson till vinnare, och min statsminister, Ulf Kristersson, drog den naturliga slutsatsen av det nya parlamentariska läget i riksdagen och avgick. Andersson vann, sa hon. Och, ja, de rödgröna samlar ju en majoritet av ledamöterna i denna kammare. Ändå faller Andersson.
Herr talman! För mig ter det sig märkligt att fira med tårta om man inte sedan förvaltar det ansvar man bad om och faktiskt fick. Men just där står vi.
När får Sverige en ny regering? Vad kommer den att driva igenom? ”En ny riktning”, sa Lena Hallengren alldeles nyss. Men vilken riktning är det? Blir det socialisering, alltså förstatligande, av näringslivet? Blir det en centerpartistisk kaosprivatisering av någon ny myndighet? Blir det höjda skatter för dem som bor, var de än bor? Blir det slopat beteskrav för kor?
Jag vet inte. Men jag kan gissa att om dessa vinnare någon gång får ihop det kommer Sverige inte att vinna något alls. Det kommer att bli klent för hushållens vardagsekonomi. Det kommer att bli en förlust för svensk skola och svenska barns uppväxt och trygghet under livet och för deras föräldrars och mor- och farföräldrars liv. Sannolikt blir det bedrövligt för svensk tillväxt, den tillväxt som både ger oss en rikare vardag och bekostar friheten och ett gott liv för utsatta och sköra människor, som utan oss har den allra minsta friheten.
Herr talman! Med 176 mandat samlar man onekligen en matematisk majoritet. Matematiskt är man vinnare. Men vem är politisk vinnare? De som ska vara vinnare, herr talman, är ju svenska folket.
Liberalerna står här, till höger, och är redo att ta ansvar för barns och vuxnas kunskap och för ett starkt socialt skyddsnät – allt finansierat med ett innovativt näringsliv och en liberal marknadsekonomi.
Liberalerna fäller Magdalena Andersson, herr talman. Vi trycker på den röda knappen för en röd regering.
I detta anförande instämde Joar Forssell, Roger Haddad, Martin Melin och Mauricio Rojas (alla L).
Daniel Bäckström (C)
Herr talman! Centerpartiet gick till val på fler jobb, lägre utsläpp och bättre välfärd i hela landet. Med det som grund fick vi ett förstärkt mandat från väljarna – ett mandat vi nu är satta att förvalta. Detta kommer att vara våra ingångar i alla politiska frågor under den kommande mandatperioden, precis som det är våra ingångar i de samtal som nu förs rörande regeringsbildningen.
Herr talman! Under valrörelsen var vi även tydliga med följande: För att inriktningen i dessa politiska frågor ska formas i enlighet med vad våra väljare vill finns det några partier som, utöver vårt eget, kan sitta i en regering som vi samarbetar organiserat med. Det är Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna.
Sverige och EU står inför utmaningar, bland annat vad gäller den ekonomiska tillväxten, och Nato möter en hotfull omvärld, även i vårt direkta närområde. Vi i Centerpartiet anser att det ger starka skäl till stabilitet och en politik förankrad i mitten. Mot den bakgrunden har vi sedan valet tagit konstruktiva initiativ för att föra regeringsbildningen framåt.
I våra samtal har vi varit tydliga med att det är politikens innehåll som avgör, inte att vi själva ska samla på oss ministerposter. Centerpartiet är därför inte främmande för att exempelvis släppa fram en regering bestående av enbart socialdemokrater, förutsatt att den regeringen för en tillväxtvänlig politik tydligt förankrad i mitten.
För dagens votering finns inte de förutsättningarna. Centerpartiet kommer därför att rösta nej i dagens statsministeromröstning.
Nu blir det talmannens uppgift att ta processen vidare. Centerpartiet står fortsatt redo för samtal som kan leda till en stabil regering som för en politik som leder till fler jobb, lägre utsläpp och en bättre välfärd i hela Sverige. Vår dörr för regeringsmedverkan är öppen för alla de partier som vi tidigare har sagt oss kunna samarbeta med i regering.
Samuel Gonzalez Westling (V)
Herr talman! En månad in i den nya mandatperioden är vi i dag framme vid den första statsministeromröstningen. Vi i Vänsterpartiet hade gärna sett att läget var annorlunda, men vi kommer tyvärr att behöva rösta nej i den här omröstningen – inte för att vi vill utan för att vi måste.
Vi i Vänsterpartiet har varit tydliga: En regering som stöds av Vänsterpartiet är en regering där Vänsterpartiet ingår. Det handlar inte om sårad stolthet; det handlar om de löften som våra medlemmar gett till våra väljare, för ett förändrat Sverige.
Svenska folket förväntar sig att vi som påstått att vi vunnit valet kan sätta oss ned och bilda en regering. Väljarna som ville byta ut Tidöstyret och Ulf Kristersson vill se oss fyra partier ta ansvar tillsammans. Så har det inte blivit, och det beklagar jag.
Det finns nämligen mycket att göra. Under de senaste åren har hushållen fått se marginalerna krympa medan regeringen hellre fikat med matjättarna än satt press på dem att sänka priserna. I dag lever 700 000 människor i fattigdom i Sverige, det som en gång var världens mest jämlika land. Det är nästan dubbelt så många som 2021. Vi behöver stärka akassan och sjukförsäkringen, göra marknadsskolan till en kunskapsskola, sätta stopp för utvisningspolitiken och rusta välfärden.
Förutsättningen för allt detta är att regeringsförhandlingar kommer igång. Där deltar Vänsterpartiet gärna – och konstruktivt.
Av någon märklig anledning kallas det bara ministerposter när Vänsterpartiet gör som de flesta andra partier som ställer upp i val, nämligen säger: Om våra mandat behövs för att välja en regering ska vi också ingå i den. Det handlar inte om posterna i sig utan om att inflytande i regeringen är det som krävs för att få politiken genomförd, både i de enskilda sakfrågorna och i helheten.
Detta vet vi av erfarenhet. Genom samarbeten som stödparti fick vi överenskommelser och löften om förbättringar. En del infriades, men långtifrån allt. Vinsterna i välfärden skulle tas bort, men förslaget fälldes här i kammaren eftersom det inte fanns majoritet för det. Stupstocken i sjukförsäkringen togs bort, och äntligen skulle fler få rätt till sin egen försäkring. Men regeringen gav nya direktiv till Försäkringskassan via regleringsbrevet, och färre sjuka beviljades sjukpenning över huvud taget.
Det handlar också om stabilitet – om att väljarna ska kunna räkna med att det vi kommer överens om faktiskt blir av. Under januariavtalet utlovades en familjevecka. Då fällde Centern plötsligt den budget man själv hade förhandlat fram, och befolkningen fick ingen familjevecka. Instabila regeringsunderlag och ovilja att kompromissa utlöste under samma period två regeringskriser. Så kan man inte styra ett land, särskilt inte i oroliga tider.
Vi har dragit två lärdomar av detta. Den ena är att en regering måste ha ett underlag som samlar majoritet i riksdagen. Den andra är att vi själva måste ingå i den regering vi stöder för att kunna vara säkra på att det vi förhandlat fram blir verklighet.
Självklart inser vi att regeringssamverkan innebär ansvar och att ibland stå upp för politik som inte är ens egen. Vi kan kompromissa och ge och ta, och vi är beredda att ro i hamn också de delar av en överenskommelse som inte är Vänsterpartiets politik. Det är priset för samarbete.
I en demokrati kan inte en bestämma. Där ska väljare från alla partier som tillsammans bildar majoritet få möjlighet att påverka. Vi är fyra partier som säger att vi vill ha Magdalena Andersson som statsminister. Då måste vi klara av att respektera varandras mandat. Annars har vår statsministerkandidat inget underlag och Sverige ingen regering.
I fem års tid har vi sagt just detta: Om Vänsterpartiets stöd krävs för att bilda regering ska vi också ingå i den. Det är inte svårt att gå tillbaka i mediearkiven för att få det bekräftat. Redan inför valet 2022 uppmanade vi partierna på vår sida att besinna sig och samla laget. Vi kunde redan då se att även Centerpartiet behövde vara en del av en kommande rödgrön regering. Vi misslyckades med att samla oss inför det valet, och Sverige fick en Tidöregering.
Under de här fyra åren har vi varit glasklara: För att byta ut Tidö krävs det att de fyra rödgröna partierna träffas och börjar komma överens. Upprepade gånger har vi uppmanat oppositionsledaren Magdalena Andersson att samla laget, utan att få gehör. Därför står vi här i dag utan möjlighet att välja henne till statsminister.
Vänsterpartiet har i decennier varit stödparti, förhandlat budgetar och haft tjänstemän på Regeringskansliet. Men den tiden är nu förbi. Det är inte bara ett beslut fattat av partiledningen, utan beslutet har fattats av partiets högsta beslutande organ. Vi gjorde redan före valet ett stort arbete för att få våra medlemmar och väljare att acceptera att Centerpartiet också kan behövas. Visst finns det stora skillnader mellan Centerpartiet och de övriga rödgröna partierna, framför allt i fördelningspolitiken, men det visste vi redan före valet. Om man vill går det att kompromissa. Vänsterpartisterna har insett att den förändring Sverige behöver inte går att göra utan Centerpartiet.
Även om vi inte kan välja en ny statsminister här i dag är regeringsunderlaget klart och tydligt. Det är en fråga om att få ihop det. Till det finns det fortfarande tid. Men då måste vi först och främst vara beredda att tillsammans se de parlamentariska realiteterna.
Därför vill jag säga – i all välmening, Elisabeth Thand Ringqvist: Den breda mitten finns inte. Inför valet gick det att drömma, kämpa och hoppas, men majoritetsförhållandena är vad de är. Det finns en sida där Sverigedemokraterna ingår och en där de inte ingår. Våra båda partier har kunnat enas om att styra tillsammans i rödgröna konstellationer på flera håll i landet. I mitt eget hemlän, Gävleborg, har vi enats inte bara i Hudiksvall och Söderhamn utan även i regionen, där jag själv har erfarenhet av samarbete sedan tidigare.
Vi kan komma överens här också. Så sent som i förrgår gjorde vi det om tonårsutvisningarna, med människosynen som utgångspunkt. Man kan inte utesluta ett parti vars mandat man behöver bara för att man inte är överens i sakfrågor. Då löser man i stället de frågorna. Vi behöver Centerpartiet, och Centerpartiet behöver oss. Men vi behöver vara jämlikar i ett sådant samarbete, och det betyder att vi ska vara delar av en fyrpartiregering. Valresultatet ger oss de parlamentariska förutsättningar vi har.
Magdalena Andersson! Vänsterpartiet har varit garanten för att socialdemokratiska statsministrar blivit valda. Det vill vi gärna vara igen, men inte som stödparti utan som jämlike i en socialdemokratiskt ledd regering. I det här valet gick Vänsterpartiet fram mest av alla partier. Vi är det näst största partiet i regeringsunderlaget, och våra väljare ska ha rätt till inflytande på samma sätt som andra väljare. Vi kräver varken mer eller mindre.
Vi vet alla vad resultatet i omröstningen blir här i dag. Men tiden för minoritetsregeringar med hoppande majoriteter är förbi. Nu behövs ett tydligt ledarskap. Det är dags att samla regeringsunderlaget och vara tydlig med vilka som förväntas ingå i regeringen. Då får nästa omröstning en mycket mer hoppingivande utgång.
Herr talman! Jag vill inte bli missuppfattad. Vänsterpartiet gick till val på att ingå i regering – en regering som på allvar tänker ta itu med orättvisorna i dagens Sverige. Men vi gick också till val på att Magdalena Andersson är vår statsministerkandidat. Vi kan bara rösta ja i en omröstning där båda de sakerna uppfylls. Många hade nog förväntat sig att vi skulle lägga ned våra röster. Men som grundlagen är utformad är en nedlagd röst i en statsministeromröstning i praktiken en ja-röst. Därför kommer Vänsterpartiet i dag att rösta nej.
Den dag vi kommit överens om att ge alla partiers väljare plats i regeringen kommer Vänsterpartiet att rösta ja till Magdalena Andersson. Vi röstar nej i dag, med förhoppning om att snart kunna rösta ja.
I detta anförande instämde Daniel Bernmar och Jennifer Merelaid Hankins (båda V).
Annika Hirvonen (MP)
Herr talman! Svenska folket har röstat för en ny riktning. Vi har en rödgrön majoritet i riksdagen. Miljöpartiet gick till val på att genomföra en rättvis klimatomställning och bygga ihop ett Sverige som slitits isär av ökade klyftor, fattigdom och en växande främlingsfientlighet. Vi har fått ett tydligt mandat från väljarna att minska utsläppen, stärka jämlikheten, stoppa tonårsutvisningarna och satsa på välfärden i hela landet. Det mandatet ska vi göra verkstad av.
Parallellt med regeringsbildningen har vi fyra rödgröna majoritetspartier arbetat tillsammans här i riksdagen. Vi har gemensamt bildat en kartell som säkerställer en rödgrön majoritet i alla riksdagens utskott och i EU-nämnden. Vi har förhandlat om fördelning av presidieposter och andra uppdrag, och vi har redan börjat förändra Sveriges politik.
I socialförsäkringsutskottet har vi enats om att ta fram en stopplag för att stoppa de orimliga tonårsutvisningarna, en lag som ser till att ungdomar som kommit hit som barn med sina föräldrar inte utvisas från Sverige. I tisdags ställde sig samtliga riksdagens partier bakom att påbörja det arbetet när vi röstade i utskottet. Vi väntar inte, utan vi håller tempot så högt det bara går.
Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet har också förändrat Sveriges Israelpolitik när vi enats om att Sverige ska driva på för att frysa EU:s handelsavtal med Israel. Den nya rödgröna majoriteten har även stoppat Sverigedemokraternas försök till fossilsubventioner och skärpt Sveriges klimatpolitik i EU:s arbete med utsläppshandeln. Våra fyra rödgröna partier har tagit steg framåt tillsammans.
Vi har konstruktiva samtal. Miljöpartiet välkomnar det. Men det brådskar att ta tag i de samhällsutmaningar som Sverige står inför. Vi behöver så snart som möjligt se till att Sverige får på plats en ny regering som kan styra om politiken på riktigt.
Varje dag som Sverige väntar på en ny regering fortsätter klimatutsläppen på den katastrofala nivå som Tidöpartiernas politik har orsakat. Varje vecka som vi förlorar gör det svårare att hinna med de viktiga systemförändringar som behövs för att få ned utsläppen, minska arbetslösheten, stoppa artutrotningen, öka jämlikheten och stärka välfärden i hela landet.
Herr talman! I dag röstar riksdagen om Magdalena Andersson som statsminister, trots att vi alla på förhand vet att hon inte kommer att tolereras av riksdagen. Vi tolkar detta som ett sätt att sätta press på partierna för att komma framåt.
Magdalena Andersson är Miljöpartiets statsministerkandidat. Vårt mål är fortsatt att hon ska bli statsminister för en rödgrön regering. Däremot släpper vi såklart inte fram en regering som Miljöpartiet inte är en del av.
Magdalena Andersson har själv sagt att hon inte har sonderat för det förslag som nu ligger på bordet, nämligen en ren S-regering. Det finns inte heller någon framförhandlad regeringsöverenskommelse. I praktiken finns det alltså inte någon regering att rösta för, och Miljöpartiet kommer därför att trycka rött i dag.
Jag vill understryka att vi har en bra dialog med alla partier i den rödgröna majoriteten, och vi jobbar för att få en regering på plats. Miljöpartiet hade gärna sett att vi hade kommit längre i dag.
Herr talman! Väljarna har gett oss ett mandat, och det mandatet ska vi förvalta. Efter fyra förlorade år med Tidö behöver Sverige en ny riktning; det är våra fyra rödgröna partier överens om. Nu behöver vi snabbt forma ett gemensamt projekt och få en rödgrön majoritetsregering på plats som sänker utsläppen, stärker välfärden, minskar arbetslösheten och bygger ihop vårt land igen. Det förväntar sig svenska folket.
I detta anförande instämde Leila Ali Elmi, Janine Alm Ericson, Ajda Asgari, Marcus Friberg, Camilla Hansén, Daniel Helldén, Rebecka Le Moine, Amanda Lind, Åsa Lindhagen, Hanna Lindqvist, Emma Nohrén, Jan Riise, Nils Seye Larsen, Nila Vikhe Patil och Ulrika Westerlund (alla MP.)
Matheus Enholm (SD)
Herr talman! Sverige har under Tidöregeringen, med Sverigedemokraterna som pådrivare, blivit ett bättre land – ett tryggare land, ett friare land och ett mer rättvist land.
Vi ska inte glömma hur det såg ut efter valet 2022. Det haveri som Socialdemokraterna lämnade efter sig var utbrett och omfattande. Det var en skyhög inflation, ett migrationshaveri utan dess like, en moralisk kollaps inom brott- och straffområdet, en utbredd kravlöshet och rekordhöga bränslepriser.
Nu, fyra år senare, har vi tryckt tillbaka inflationen och kraftigt minskat skjutningarna. Gängkriminella ledare grips, och straffen har skärpts. Den asylrelaterade invandringen är nere på de lägsta nivåerna på 40 år. Kravlösheten är borta, och Sverige håller på att förvandlas till Sverige igen. Bränslepriserna har tryckts ned. Allt detta har var för sig och tillsammans varit bra för Sverige.
Herr talman! Vad ska jag göra? Med vem ska jag göra det? Och hur ska jag göra det? Det fanns en anledning till att Magdalena Andersson systematiskt undvek att svara på dessa frågor under valrörelsen. Det fanns nämligen inga svar. Väljarna förleddes att tro att det fanns ett handfast alternativ, men när den hypotesen nu prövats mot verkligheten har det visat sig att det enda som fanns var tomma ord.
Vi sverigedemokrater varnade gång på gång för det parlamentariska kaos som skulle uppstå om Magdalena Anderssons sida skulle få framgångar i valet. Nu står vi här, mitt i stormen och mitt i kaoset. Det är uppenbart att Socialdemokraterna, med Magdalena Andersson i spetsen, helt saknar en plan för att navigera sig ur det låsta parlamentariska läge som vi nu befinner oss i.
Herr talman! Det är knappast någon hemlighet att Sverigedemokraterna saknar förtroende för Magdalena Anderssons förmåga att leda Sverige i rätt riktning. Som en logisk konsekvens av detta röstar Sverigedemokraternas riksdagsgrupp i dag nej till Magdalena Andersson som ny statsminister i Sverige.
I detta anförande instämde Alexander Christiansson, Emil Eneblad, Mattias Eriksson Falk, Liselotte Forsberg, Ann-Christine Frohm, Rasmus Giertz, Patrik Jönsson, Kevin Sahlin, Oscar Sjöstedt, Jessica Stegrud, Victoria Tiblom, Martin Westmont och Eric Westroth (alla SD).
Camilla Brodin (KD)
Herr talman! I dag ska denna kammare ta ställning till Magdalena Andersson som statsminister i en socialdemokratisk enpartiregering.
Vi kristdemokrater har en enkel princip: Vi röstar ja till den regeringsbildare vars parlamentariska underlag vi ingår i. Därför kommer vi kristdemokrater att rösta nej till det förslag som presenterats i dag.
Vi menar att det bästa för Sverige vore en regering som fortsätter att förvalta de framgångar som den blågula regeringen har vunnit när det kommer till inflationen, kärnkraften, asyltrycket, uppbyggandet av försvaret och stödet till Ukraina och inte minst det dödliga gängvåldet.
Det handlar också om en fortsättning som tar ut riktningen framåt för ett Sverige med en politik som prioriterar välfärden och en reformering av sjukvården. Det är en politik som säkerställer att vanliga familjer alltid är vinnare och som vill bygga Sverige starkt, både genom utveckling och tillväxt och genom att ta kampen om vårt lands värderingar. Det är en politik som förverkligar det vi kristdemokrater i valrörelsen kallade för Sverigedrömmen.
Väljarna har inte gett något mandat för en vänstersväng. De har röstat fram en riksdag där fritt företagande, stram migrationspolitik, rimliga skattenivåer och en stabil energipolitik har majoritet i kammaren.
Det återstår för oss att gemensamt ta ansvar för att det blir en regering som står bakom en sådan politisk inriktning – den inriktning som svenska folket har röstat fram – som också kan tillträda.
I detta anförande instämde Lili André, Yusuf Aydin, Mathias Bengtsson, Magnus Berntsson, Christian Carlsson, Hans Eklind, Cecilia Engström, Martin Hallander, Dan Hovskär, Magnus Jacobsson, Kjell-Arne Ottosson, Camilla Rinaldo Miller, Paul Sabo, Carl Wiktor Svensson och Larry Söder (alla KD).
Källa: Sveriges riksdag. Anförandena kommer från riksdagens öppna data.